Hoppsan...

...så blev det som det brukar bli med bloggande. Ett uppehåll. Men jag är tillbaka, inte starkare än någonsin men lite präglad av hur skört livet kan vara och vad som verkligen betyder något. Innan julledigheten blev det mycket skola, sen har jag vilat och spelat in ny musik till mitt jympapass.

Dagen innan nyårsafton fick jag influensan och kände att allt blev förskjutet, min ledighet och starten på det nya året blev inte riktigt som jag hände tänkt mig. Alltså nyårsafton blev perfekt, en lyxig härlig kväll med fina vänner. Under kvällen gick en rysning och svettning genom min kropp. Inte för att jag hade influensan utan för att jag kände obehag. Något hände, men i det tillfället viftade jag bort det.

Svaret på rysningen kom morgonen efter. Min bror blev rånad i Brasilien på nyårsafton. Självklart hotad till livet. Han har livet i behåll idag, han hade änglavakt med sig! Minnen över händelsen kommer alltid att finnas där hos honom mer eller mindre. Mer hos mig tror jag trots att jag inte var där. Men mer hos mig som en reflektion över hur skört livet är. Hur han kämpade för att få luften tillbaka och hur han kände att livet kom tillbaka, han kom loss, frihet men berövad på ägodelar. Ägodelar som fick honom att inte komma hem när det var tänkt. Passet är ett måste för att kunna ta sig hem till Sverige. Hans flyg var bokat till den 3:dje januari 2011. Då händer detta, han var varit i Brasilien tre månader och så händer detta sista dagarna! Nyårsdagen tillbringades med att lösa allt. Polisanmälan, nytt pass, ombokningen av flygbiljetterna. Ja, allt. I skrivande stund är han ännu inte hemma. Han skulle kommit hem idag. Men tydligen finns det en högre makt som vill att han stannar en vecka till. Hans kort fastnade i bankomaten när han skulle betala flygbiljettens mellanskillnad. Det är helt otroligt att det ska vara tredje gången gillt att få hem honom. Den 21 januari är han hemma igen. Det är jag tacksam över.

Tacksam över att få krama om honom igen. Jag vet även att han trots denna händelse tycker väldigt mycket om Brasilien. Han kommer nog inte leva hela sitt liv i Sverige, han kommer alltid att återvända till Brasilien. Men inte nu. Nu ska han vara hemma i Sverige ett tag. Leva här en tid. Ja leva är vad han ska göra. Jag ska göra detsamma. LEVA. Våga ta chansen, jag tänker inte fega ur planerade saker. Jag ska löpa linan ut, kämpa för mina mål i livet. Just nu känner jag mig lite starkare. Jag behöver skriva för att få ur mig saker, för att orka gå vidare. Nu känns det bättre. Har inte velat prata om denna händelse med så många. Den har tagit mig hårt och har varit svår att förklara utan att brista i gråt. Om en vecka sluts den cirkeln, när jag välkomnat min bror hem igen!